Utpressning eller beskyddarbrott eller ingenting

Nu när eventuella brott definitivt kan anses vara preskriberade, och media och allmänheten glömt drev, skriverier och spekulationer känner jag att jag kan vara mer öppen om det som inträffade 2011.

Att bli kontaktad av en utomstående som via en bekant sökte upp mig., kalla honom Mr. W, som ville lämna uppgifter om den grovt kriminelle Mille Markovic som uppgivit sig ha komprometterande fotografier av Kung Carl XVI är kanske inte konstigt.  Markovic, välkänd tidigare dömd utpressare, var då 2010–11, massmedias gunstling och höjdes av såväl TV och radio som tidningar till skyarna.

Det som blev konstigt var att mötet med MR W blev av, och att vårt samtal spelades in utan min vetskap. En inspelning som distribuerades till media som bevis på att jag skulle ha kontaktat jugoslavisk maffia för ”att rädda kungens heder”. En storslagen nyhet som kom att engagera media i mer än ett år.

Den person som jag tyvärr kom i kontakt med uppträdde först trevligt och senare i mitt tycke mycket hotfullt varför jag omedelbart kontaktade polisen (Riks Krim/personskyddet). Polisen förklarade för mig att jag sannolikt var utsatt för ett s.k. ”beskyddarbrott”. Dvs obehagliga påtryckningar skulle följas av krav på pengar. Så skedde också, hotfull man i rånarluva, sms från Belgrad till mina barns mobiler och krav på att betala 1 mkr för påstådda ”köpta” tjänster. Polisen var redan då ärlig och informerade mig om att man tyvärr inte kunde garantera min säkerhet. Polisens råd blev därför; ” ligg lågt, gör upp i godo”, ” men… Det är klart om de börjar spränga dina bilar på gårdsplanen så kommer vi”. Föga tröst tänkte jag och ogillade tanken att någon av familjens medlemmar skulle sitta i en sådan bil.

Då, för snart 7 år sedan var det få personer, särskilt inom media, som tog kriminaliteten på allvar. Nu är det annorlunda, den eskalerande grova brottsligheten börjar man till och med inom journalist- kretsar tycka är obehaglig.

Sagt och gjort, ett krav på 1mkr blev 625 000: – och jag backade baklänges ut genom dörren.

Idag sju år senare är det som skett inte anmärkningsvärt. Polisen saknar ju resurser, man skriver av det mesta. Utredningar läggs ned och polisanmälningar tas inte upp. Allmänheten har fått lära sig att gilla läget. Men… jag kanske aldrig var utsatt för något brott, eller var det kanske polisens sätt att slippa ta i problemet. Om det skulle ha varit ett brott så är det idag mer än väl preskriberat. Därför känner jag att jag nu kan vara mer öppen om det som inträffade.

Som jag ser det är det allvarliga i det jag utsattes för, vänskapskorruptionen inom media läs:. särskilt inom public service. Nu när avslöjande om sexuella trakasserier avlöser varandra tycks det som om äntligen media har börjat granska media.

Varför fick då den av Dagens Eko, påhittade nyheten (fake news) om ”kungens gode vän som kontaktat maffian” ett så våldsamt genomslag. Varför publicerade Ekot och SvT denna nyhet trots mina dementier?  Svaret är enkelt, på grund av vänskapskorruption och på grund av att ingen inom journalistkåren ifrågasatte eller granskade och på grund av tystnadskulturen.

 

De flesta människor är nog liksom jag gammaldags i sin uppfattning; att Ekot, Rapport och Aktuellt står stadigt och orubbligt opartiska ” i kampen om att rapportera och berätta verkligheternas väsentliga problem och konflikter”. Så är det inte idag. Nu avslöjas hur Public Service uppifrån och ner odlat en tystnadskultur.

Att en journalist anställd på ekot har en nära vänskapsrelation med en homosexuell frilansjournalist är inte alls konstigt. Konstigt blir det först när denne Eko-medarbetare och Ekot väljer att hjälpa sin vän ”frilansjournalisten” med att marknadsföra sin nyskrivna bok om en maffialedare genom att sprida en påhittad nyhet om Sveriges Kung och om mig. Konstigt blir det när Ekots ledning väljer att tiga trots mina dementier.

När allmänhetens reaktion börjar bli besvärande för ledningen på Sveriges Radio gjorde man till slut följande uttalande efter att man rannsakat sig själv;

 

Christina Gustafsson-Götze (t.f. chef Dagens Eko):

”Det är många som hör av sig till oss och undrar varför vi ägnar så mycket tid och utrymme åt Kungen, vilket vi normalt inte gör. Det enkla svaret är att en del av händelserna runt Kungen är av den art, som gör det nödvändigt, eftersom han är Sveriges Statschef och i den rollen kan utsättas för påtryckningar”

 

Liksom i sagan om Kejsarens nya kläder, samlades på hösten 2011 en häpen journalistkår till ett seminarium i regi av Publicistklubben och Stina Dabrowski med rubriken ”Ny journalistik för att bevaka Kungen och hovet.” Vad var det nya?

Det enda nya var att det till och med inom Public Service nu gick att hitta på nyheter, som är osanna och som gränsar till förtal utan konsekvenser för förövarna. Kanske kommer den nu pågående debatten om såväl övergrepp som ”tystnadskultur” inom Public service förändra medias sätt att arbeta.

Att ingen inom journalistkåren ifrågasatte, eller lät mig komma till tals är ju också konstigt. Ingen ställde frågan: ” Hur bär man sig åt för att kontakta Maffian ”? Söker i Hitta.se ?

 

Men mitt eget agerande då? Jag fruktade faktiskt för min och familjens säkerhet – för våra liv.

I dag förstår nog allmänheten bättre att risk finns att de grovt kriminella grupperingarna, för en ringa penning, kan engagera ” Dödspatrullerna” i syfte att utöva makt eller hämnd. Det sker ju numera dagligen. Den kriminelle Markovic föll ju själv offer för en dödspatrull när han avrättades i sin bil.

Man kan ju fråga sig varför all den förvrängda rapportering, från media och sociala medier, ligger kvar på nätet? Till vilken eller till vems nytta?

 

 

2017-11-15

Anders Lettström