Lettström affären

Kapitel 7

Lettström affären

De skandaler som frambesvors av publiceringen av Den motvillige monarken och av Mille Markovics påståenden om besvärande bilder kompletterades inom kort av ännu en skandal, vilken vida överträffade den ursprungliga vad beträffar rubriker och löpsedlar – Lettströmaffären. Den är fortfarande (hösten 2012) att betrakta som en levande nyhet inom journalistkåren, eftersom det ständigt presenteras nya versioner av vad som egentligen hände.

Följande personer spelade nyckelroller:

 

  • Anders Lettström, före detta styrelseordförande, barndomskamrat till kung Carl XVI Gustaf.
  • Daniel Webb, kriminellt belastad, nära vän till Milan Sevo.
  • Mille Markovic, huvudkälla till Den motvillige monarken.
  • Nuri Kino, frilansjournalist och författare till en biografi om Milan Sevo (för Kinos roll, se kapitel 8).

 

Anders Lettström hade ryktesvägen under en längre tid hört att en bok om kungen skulle publiceras, men varken han eller övriga personer i monarkens vänkrets visste något om innehållet. Thomas Sjöberg skriver själv att arbetet på boken varit känt i ett års tid, att det inte hade kunnat hemlighållas eftersom Stockholm är en liten stad i den bemärkelsen att alla känner alla “bland dem som regelbundet var ute i svängen, eller hade varit det”.207 Bara några veckor innan boken skulle tryckas kontaktades Lettström av författarna, som sade att de ville göra en intervju om hans relation med kungen. Tidsbristen är anmärkningsvärd med tanke på att boken tagit drygt två år att skriva. Då Lettström hörde av sig till författarna fick han beskedet att manuset redan låg på tryckeriet och att det var försent att intervjua honom.

När Den motvillige monarken landade på bokhandelsdiskarna och innehållet blev känt fann sig Lettström utpekad som deltagare i fes-ter på Club Power i början av 1990-talet. Han uppgavs också ha besökt en strippklubb i Bratislava på en resa som han inte ens deltagit i. Anders Lettström gick därför ut i media, dementerade Markovics påståenden, anklagade författarna för förtal och kungjorde att han hade för avsikt att kontakta jurist för att utröna om han kunde stämma bokens upphovsmän. 208

Så långt var allt gott och väl. Men samtidigt inledde Lettström egna efterforskningar för att ta reda på vem Mille Markovic var och vad det var för bildbevis han påstod sig ha från Club Power. Till slut landade hans förfrågningar om Markovic hos en i media utpekad kriminell person vid namn Milan Sevo, även kallad “Gudfadern”. Allt skall ha börjat ‘med ett påstått möte på en japansk restaurang i Zagreb i november 2010. Enligt Daniel Webb, en nära vän till Sevo, kallades han och Sevo dit eftersom en bekant till den senare hade något mycket viktigt att diskutera. Denne man kände även Anders Lettström. Webb har berättat att han själv, Sevo, deras vän och sex kostymklädda herrar deltog i mötet. De senare presenterade sig med namn och verkade känna kungen. En av dem skall under mötets gång ha sagt att Sveriges statschef hade problem på grund av Mille Markovics påståenden. Man behövde hjälp att stoppa Markovic. Daniel Webb utsågs att ensam utföra uppdraget, eftersom Sevo själv var rånmisstänkt och inte kunde vistas i Sverige.

Webb skulle få mer information när han återvänt till Stockholm.209 Har mötet i Zagreb ägt rum? Det har från första stund varit höljt i dunkel. De enda uppgifter som finns är Webbs och Sevos vittnesmål. Det finns inga bandupptagningar, fotografier eller andra källor som kan styrka deras utlåtanden. Ingen av de övriga påstådda deltagarna har namngivits och kan höras i frågan. Kort tid efter det påstådda mötet i Zagreb, den 9 november 2010, bjöds Webb in till Anders Lettströms kontor i Stockholm för att få information om uppdraget. Med på mötet var miljonären Lars Axelsson, som sammanförde de båda herrarna.210 Daniel Webb var utrustad med dold mikrofon. Enligt vad han själv påstår avsåg Webb att spela in samtalen för att ha material att agera med om det senare skulle uppstå problem.211 På denna punkt bör dock ett frågetecken inskjutas i marginalen. Det finns inga uppgifter om att Daniel Webb även skulle ha spelat in de samtal han senare kom att föra med Mille Markovic, vilket är anmärkningsvärt om Webb verkligen ville gardera sig mot bekymmer eller ge uppdragsgivaren Lettström bevis för Markovics påståenden. Däremot kom Webb att vidarebefordra den e-post han fick från Lettström till Markovic. Enligt Markovic fick han också ta del av Webbs hemligt inspelade samtal med Lettström.212 Det verkar som om Daniel Webb hade en egen agenda, som hade mycket lite med Anders Lettströms önskningar att göra. Av det band som spelades in på mötet, och som har offentliggjorts i media vid ett flertal tillfällen, framgår att Lettström ber Webb ta reda på vem Markovic är och vilka bilder han egentligen har av kungen och hans vänner. Lettström nämner även andra medlemmar i kungafamiljen och berättar hur de har lidit av skandalen. Han poängterar hur viktigt det är att man får fram sanningen.213 Efter detta första möte med Lettström var Webb övertygad om att det egentligen var Carl XVI Gustaf som låg bakom förfrågan.214 Daniel Webb kontaktade omgående Mille Markovic per telefon och de bestämde möte vid en korvkiosk utanför Solna. Vi har bara Webbs uppgifter om vad som hände: enligt honom skall Markovic ha tyckt att det vore en god ide att för 50 miljoner kronor offentligt dementera sina påståenden i Den motvillige monarken och säga “att han bara snackat skit”. Markovic erbjöd sig också att få de kvinnor som uttalat sig att dementera sina uppgifter. Han hade “koll” på dem. När de möttes påföljande dag skall Markovic, enligt Webb, ha visat upp bilder på kungen och hans vänner, vilka inte var det minsta uppseendeväckande.215

I det här läget satt alltså två tungt kriminellt belastade personer och förhandlade med varandra om -som det senare skulle visa sig – bilder som inte existerade. Markovic såg uppenbarligen en chans att tjäna en rejäl slant på sina lögner, och Webb skulle med stor sannolikhet bli rikligt belönad av Markovic om affären gick igenom.216 Till saken hör att Webb själv, i en radiointervju med Robert Aschberg i augusti 2012, har redogjort för hur man via förtäckta hot brukar få folk att betala krävda belopp och att indrivaren och dennes uppdragsgivare därvid brukar ta 50  var av de indrivna pengarna.217

Daniel Webb, som vanligt utrustad med dold mikrofon, återvände till Lettström med Markovics erbjudande, men Lettström avböjde. Detta fick till följd att Webb kort därpå ringde upp Lettström och förklarade att det nu var “skarpt läge” och att de var tvungna att träffas snarast. Till slut lyckades Webb få till stånd ett möte med Lettström på Noppes bar i Stockholm vid sjutiden på kvällen den 16 november. När Webb kom in på baren satt advokaten Fredrik Ramberg där. Enligt egna uppgifter hade han stämt möte med Lettström för att diskutera en privat angelägenhet. Han bad Lettström avhandla det han skulle med Webb för att sedan fortsätta deras avbrutna samtal.218 Ramberg kände inte igen den nyanlände, men efter det att Webb och Lettström lämnat lokalen blev han informerad (aven annan besökare i baren, som känt igen Webb) om att han var kriminellt belastad. Bland annat fick Ramberg veta att Webb år 2005 hade hotat att spränga en nattklubb där en släkting till Ramberg arbetade.219 Händelsen hade fått stora rubriker i media och slutat med att Webb dömts till fängelse i åtta månader för grovt vapenbrott. 220

Sedan Anders Lettström återvänt in på Noppes bar blev även han upplyst om vem han just talat med. Ramberg varnade honom för att ha fortsatt kontakt med Daniel Webb. Nu började Lettström inse att han var ute på tunn is. Förmodligen insåg han att hans anseende som styrelseordförande och hans vänrelation till kungen riskerade att allvarligt äventyras om det kom ut att han hade kontakt med Webb. Vid det redan avtalade mötet dagen därpå, den 17 november, satt Anders Lettström och Daniel Webb kvar i bilen för att i avskildhet diskutera hur de skulle avsluta uppdraget. På bandinspelningen hörs tydligt hur Webb blir alltmer aggressiv när han inser att det inte kommer att bli några 50 miljoner. Han pressar Lettström att ordna fram pengarna. Webb har hävdat att han oroades över risken att få problem med Markovic, vilket kan tolkas som att han lovat denne saker som han inte kunde hålla.221

Lettström sökte ta sig ur situationen genom att vilseleda Webb, bland annat med uppgiften att han skulle ha informerat monarken om Markovics erbjudande. Framför allt påstod han att hans vänner, däribland Anders “Aje” Philipson, skulle ha varit villiga att hjälpa till att samla ihop den 50 miljonerna, men att de helt enkelt inte hade de medel som krävdes. Daniel Webb, som surnade till rejält under samtalets gång, förklarade att han tyckte att det var pinsamt att de inte kunde skrapa ihop pengar för att rädda kungen. Han fann det rentav “skamligt”. I detta läge förstod Daniel Webb att det inte skulle bli någon uppgörelse.222 Enligt Webb gav Anders Lettström honom ett förslag på ersättning för de undersökningar han hade gjort, men Webb förkastade det eftersom han ansåg summan löjlig.223

Den 8 december läckte uppgifter om Anders Lettströms och Daniel Webbs möten ut i Aftonbladet. Rubriken löd: “Kungens vänner tar hjälp av gangsters”. I texten kunde man läsa att “Aftonbladet har tagit del av flera olika källuppgifter” som bekräftade tidningens påstående. Daniel Webb uppgavs ha varit fåordig när Aftonbladet talade med honom. “Oavsett om det stämmer eller inte skulle jag aldrig kommentera något sådant. Diskretion är en hederssak”, påstods Webb ha sagt till tidningen. Anders Lettströms namn nämndes inte i artikeln, men Aftonbladet påstod sig ha kontakt med två icke namngivna kungavänner som båda nekade till anklagelserna. Mille Markovic sade sig varken bekräfta eller dementera artikelns påståenden.224

Kort tid senare kontaktades bland andra Anders Lettström av Rikskriminalpolisen i Stockholm, som ville veta om han var föremål för utpressning. Daniel Webb, Milan Sevo och Mille Markovic var inte obekanta namn för polisen, men eftersom Lettström på eget bevåg gett Webb ett uppdrag och inte var utsatt för ett konkret hot var polisen maktlös. De bad Lettström att höra av sig om något hände.225

Veckan därpå fick Anders Lettström ett personligt mejl från Daniel Webb, som krävde honom på två miljoner kronor plus moms för utfört uppdrag, vilket enligt Webb skulle anses som billigt med tanke på Lettströms “nära relation med Kronan”. I mejlet bifogades de ljudfiler Webb spelat in i hemlighet, samt Aftonbladets artiklar om mötena. Webb menade att Lettströms ovilja att godta den uppgörelse Markovic erbjudit hade fått den senare att härskna till och läcka hela historien till Aftonbladet. Dessutom konstaterade Webb att det faktum att hans namn och bild publicerats i media hade förstört hans affärer på olika marknader och områden för oöverskådlig framtid.226

De ljudfiler Webb bifogade i mailet till Lettström vägde endast 48 byte per styck och visade sig vid granskning vara tomma. Orsaken är med all sannolikhet att den person som överfört dem från originalinspelningarna inte hade bearbetat filerna i nödvändiga program, vilket lett till att innehållet gått förlorat. Det har inte gått att få svar på huruvida detta berodde på att avsändaren saknade teknisk kompetens eller om det var ett medvetet drag från Webbs sida. Trots ett flertal uppmaningar från Anders Lettström skickade inte Daniel Webb de korrekta inspelningarna. Lettström fick inte ta del av innehållet i dem förrän de offentliggjordes i Aftonbladet den 7 maj 2011, flera månader senare.227

De två pdf-filer som bifogats i mejlet till Lettström, vilka innehöll en Aftonbladet-artikel skriven av Anders Johansson (Webbs medförfattare till boken Livvaktenvägen till monarken, se nedan s. 115), framkallar ett ännu större frågetecken. Vid en första anblick förefaller det röra sig om en perfekt inscannad artikel från en tidning, men en granskning av filernas egenskaper visar att de skapats klockan 00:45:34 på morgonen den 8 december 2010, några timmar innan Johanssons artikel överhuvudtaget trycktes. I materialet finns även information om typsnitt, mått och andra tekniska data som tidningsredaktioner bifogar till sina tryckerier. Hur har Daniel Webb fått tillgång till vad som med stor sannolikhet är Aftonbladets interna tryckfiler? Och varför? Trots upprepade förfrågningar har Jan Helin, Lena Mellin och Anders Johansson på Aftonbladet inte svarat på detta.228

På Lettströms egen begäran träffades han och Webb på nytt den 20 december. Lettström ville betala Webb för dennes knappt veckolånga arbetsinsats och ersätta honom för de omkostnader han påstod sig ha haft. Under mötets gång erbjöds Webb 100 000 kronor utan krav på verifiering av påstådda utgifter. Ett underlag för en faktura skrevs ut.229 Webb bad att få fundera på saken. Två dagar senare skickade han ett sms till Lettström. I meddelandet skrev Webb att hans rådgivare avrått honom från att godta ersättningen och att det första kravet på två miljoner var skäligt “då jag gjort ett bra jobb och fått lida mycket pga detta”.230 Det har inte framgått vari lidandet bestod.

Anders Lettströms karriär och sociala status hängde nu på mycket sköra trådar. Han förnekade i det längsta sin kontakt med Webb till media. Dessutom hamnade hans vänner i hotfulla situationer. En dag när Carl Adam “Noppe” Lewenhaupt tog en morgonpromenad blev han stoppad av en maskerad man, som spärrade vägen utan att säga ett ord, för att därefter avvika utan förklaring. Händelsen bevittnades av en vän till Lewenhaupt och saken polisanmäldes. Ärendet lades emellertid ned då man inte kunnat identifiera gärningsmannen.231

Tvisten mellan Lettström och Webb rörande storleken på ersättningen för uppdraget var svårlöst. Lettström ville inte betala de krävda två miljonerna, och Webb tillbakavisade motbudet. Konflikten trappades upp, och efter ett antal incidenter kontaktade Lettström i april 2011 Webbs vän och advokat Thomas Martinsson i syfte att få till stånd en skälig ekonomisk uppgörelse. Vid ett möte på Martinssons kontor visade Webb för första gången Lettström en svart-vit A4-kopia aven bild på kungen i en besvärande situation, som Webb påstod att Markovic förfogade över – den bild som senare avslöjades som falsk.232 Lettström anlitade ett eget juridisktombud, advokat Johan Eriksson. Med advokaternas hjälp förhandlade man sig fram till en slutfaktura. daterad den 16 maj 2011, som landade på 625 000 kronor inklusive moms. I samband med uppgörelsen fick Daniel Webb och Milan Sevo skriva under en försäkran att de inte hade några vidare krav mot Lettström eller mot Anders Philipson, Carl Adam Lewenhaupt och Fredrik Ramberg, som de påstod hade varit inblandade som uppdragsgivare och som namngivits på fakturan, trots att de aldrig talat med dem.233 Hela fakturabeloppet betalades en månad senare av Anders Lettström till Procap Security AB, det bolag som Daniel Webb och hans släktingar var engagerade i. 234

Den 23 maj, med förhandlingarna och betalningen överstökade, tog Anders Lettström bladet från munnen och publicerade ett brev via TT, i vilket han tog på sig hela skulden för vad som hänt. Han bad sin familj, sina vänner och kungen om ursäkt för att de indirekt hade lidit skada av hans högst personliga kontakter med kriminella i en strävan att få fram sanningen om påståenden om honom i Den motvillige monarken och i Mille Markovics utspel.235

 

Det är inte svårt att förstå varför Lettström valde att gå ut i media den 23 maj 2011 – hans familj och hans vänner hade fått nog av den mediala häxjakten. En offentlig förklaring borde återställa ordningen. Men effekten blev inte den avsedda. Tvärtom. Nu brakade den verkliga mediestormen lös. Lettström erkände alltså att han haft med kriminella att göra! Vad hade egentligen hänt? Hur många andra hade varit inblandade? Kungen? Kvällstidningar, TV, radio och utländska medier rapporterade oavbrutet om Lettströmaffären. Samtidigt började Mille Markovic visa upp falska bilder på kungen. Dessa händelser sammantaget gjorde att Carl XVI Gustaf till slut, den 30 maj, valde att uttala sig offentligt (se ovan s. 91). Kungen tog också avstånd från Anders Lettströms agerande och sade upp deras livslånga vänskap. Han förklarade att enda möjligheten till förnyad bekantskap efter det som hänt möjligen var “inför döden någon gång, kanske”236

Redan efter publiceringen av Den motvillige monarken hade Thomas Sjöberg krävt att politikerna skulle ta sitt ansvar och tillsätta en kommission för att granska kungahuset. När Lettströmaffären briserade skrev Vänsterpartiets representant i justitieutskottet, Lena Olsson, till statsminister Fredrik Reinfeldt och krävde att kungen skulle ta time-out från posten som ordförande i utrikesnämnden. Hennes argument var att kungen hade vistats i miljöer med grovt kriminella, till exempel på svartklubben Club Power, och därmed utsatt sig för “mycket allvarliga och alltjämt bestående risker för att bli föremål för utpressning”. Hon tillade att “om detta påstående är sant utgör han med automatik en säkerhetsrisk i utrikesnämnden”. Olsson insisterade på att regeringen skulle ta ett allvarligt samtal med kungen och tillsätta en sanningskommission med “betrodda samhällsmedborgare” för att granska kungaskandalen.237 Kravet hamnade till slut på justitieminister Beatrice Asks bord. Hon avslog Olssons begäran med förklaringen att hon inte var villig att spekulera i mediernas beskrivning av händelserna kring monarken.238

Samtidigt publicerade Deanne Rauscher en debattartikel på Newsmill under rubriken “Ren kåthet får maktmännen att riskera sina positioner”. Rauscher drog paralleller mellan den svenske kungen och andra politiker, i synnerhet Dominique Strauss-Kahn, den våldtäktsanklagade före detta direktören för Internationella valutafonden (IMF).239

 

Kapitel 8

Journalister och gangsters

 

Att Lettströmaffären blev en så stor medial händelse som den faktiskt blev berodde inte bara på händelserna i sig. En kraftigt bidragande orsak var att frilansjournalisten Nuri Kino just hade skrivit en biografi om Milan Sevo. Sevo hade i media utpekats som ledare för den jugoslaviska maffian i Sverige, vilket gjorde honom till ett intressant objekt för en bok. Nuri Kino var sedan många år bekant med både Milan Sevo och Daniel Webb. När Lettströmaffären inleddes var biografin nästan klar för publicering på förlaget Bladh by Bladh.

Mitt i natten den 13 november 2010, bara fyra dagar efter det att Daniel Webb, utrustad med dold mikrofon, hade träffat Anders Lettström för första gången, ringde Nuri Kino upp sin förläggare Annika Bladh. Han hade fått höra vad som var i görningen, gav en snabb redogörelse och fick henne att skjuta upp utgivningen av Sevobiografin.240 Att på nära håll kunna följa Lettströmaffären – och möjligen påverka händelseutvecklingen – gav Kino en gyllene möjlighet att tillföra journalistiskt sprängstoff till boken. Dessutom skulle boken få ovärderlig reklam genom övriga mediers rapportering om affären. Det skulle dröja ytterligare drygt sex månader innan biografin, som fick titeln Den svenske Gudfadern, kom ut på marknaden.

Nuri Kino har själv beskrivit sin känsla av eufori när han fick veta att Lettström hade träffat Webb.241 I en radiointervju har han dessutom gjort gällande att det var hans egen ide att Webb skulle bära dold mikrofon, detta eftersom han ville få allt dokumenterat inför publiceringen av biografin.242

Men Kino såg fler möjligheter än så. Tillsammans med Webb, produktionsbolaget Fladenfilm och enligt uppgift – Sveriges Television började han dokumentera händelserna för en planerad dokumentärfilm om skeendet. Enligt Webb skulle filmen visa hur “kungens vänner agerat för att tysta huvudkällan till boken om kungen”. För att finansiera produktionen spenderades enligt Webbs egna uppgifter – som inte har kunnat granskas – mångmiljon – belopp av bland andra SVT och norska NRK.243 Dessutom hade Daniel Webb en egen biografi på gång, vilken skulle skrivas tillsammans med Aftonbladets rättsreporter Anders Johansson, som han känt i många år. 244

Allt sammantaget tycks alltså åtskilliga personer inom förlags-, TV- och journalistbranschen ha satsat mycket tid och pengar på att följa och bevaka Daniel Webbs och Anders Lettströms förehavanden. Men det fanns en väsentlig skillnad mellan huvudrollsinnehavarna i affären. Webb var kontrakterad av media och utrustad med inspelningsutrustning. Det var inte Lettström. För tydlighetens skull bör det göras klart att det inte råder några som helst tvivel om att Lettström gav Webb i uppdrag att undersöka Mille Markovics agenda. Det fanns också ett stort nyhetsvärde och en saklig grund att rapportera om händelsen, när den väl blivit känd. Så långt är det inga problem, sett ur journalistisk synvinkel. Men de mediala aktörerna löpte en stor risk att dras in i de pågående förhandlingarna. De personer som rekryterades av media och deltog i det pågående händelseförloppet har flera gånger tagits upp på polisens listor över de 100 mest aktiva och grovt kriminella personerna i Sverige.245 Milan Sevo är noterad i projekt Alcatraz, Rikskriminalens lista över de personer som ansågs högst prioriterade att gripas under perioden mellan juli 2006 till mars 2007.246 Daniel Webb har två gånger, senast 2006-2007, varit uppförd på Länskriminalens  Novalista över prioriterade personer för punktmarkering och gripande.247 Även Mille Markovic har placerats på polisens lista över personer som bör gripas.248

Det är ingen hemlighet att folk som kommit i kontakt med brottslingar har fått stora bekymmer och i vissa fall mist livet. Vem hade tagit ansvaret om något gått snett i jakten på det stora scoopet? Nu drabbades förvisso ingen av fysiska skador till följd av Lettströmaffären, men grovt kriminella gavs generöst medialt spelrum att sprida lögner om personer och händelser, samtidigt som man utan betänkligheter förlänade dem stjärnstatus i egenskap av förment tillförlitliga vittnen. Vittnesuppgifter och information som inte gynnade de kriminellas påståenden, eller agendorna hos de journalister som samarbetade med dem, förkastades eller ringaktades.

Ett undantag från regeln var en intervju med Nuri Kino i radions PI-Morgon i samband med publiceringen av Den svenske Gudfadern. Kino fick frågan om han inte själv hade dragits in i affärsförhandlingarna och spelet mellan Webb och Lettström. Hade inte denna roll varit problematisk för honom som journalist, med tanke på att han skrivit en biografi om Webbs vän Milan Sevo? Kino förnekade att det varit ett problem. Han hävdade att han endast hade utfört ett journalistiskt arbete och att det var han själv som personligen fattat beslutet att spela in och publicera händelsen.249

Betydligt mer framträdande på den mediala scenen än Sveriges Radios PI i rapporteringen om Lettströmaffären var dock Aftonbladet och den tidigare nämnde rättsreportern Anders Johansson, författaren till Webbs biografi.250 Knappt fyra veckor efter Webbs och Lettströms första möte hade Aftonbladet så många uppgifter att de kunde publicera scoopet.251 Var – och hur – Johansson fått tag i källmaterialet till artikeln undandrar sig bedömning. Man kan också med fog fråga sig hur Daniel Webb kunde ha tillgång till vad som verkar vara Aftonbladets tryckfiler.

Efter Aftonbladets publicering var det i flera månader relativt tyst om Lettströmaffären. men efter det att Lettström gått med på att betala 625 000 kronor och Nuri Kino släppte boken Den svenske

Gudfadern fullständigt exploderade historien i medierna. Webb och Sevo gav exklusiva redogörelser för Aftonbladet och Anders Johansson. Bokförlaget Bladh by Bladh arrangerade en presskonferens, där man gjorde reklam för den kommande boken samt dokumentärfilmen som Fladenfilm och Nuri Kino arbetade med. Daniel Webb medverkade på pressträffen men vägrade svara på frågor. Även Sveriges Radio och Dagens Eko i Stockholm, Kinos tidigare arbetsplats, rapporterade flitigt om händelserna. De fick tillgång till bandinspelningar, vilka sändes tillsammans med intervjuer med Kino om hans bok.252

Något som bör noteras är att Daniel Webb, Nuri Kino och media i allmänhet ideligen framhävde Milan Sevos namn och inblandning i affären, trots att det inte går att fastställa huruvida denne någonsin deltog i förhandlingarna, om vi bortser från det påstådda mötet i Zagreb. Det kan inte heller beläggas att Sevo har träffat eller talat med några av kungavännerna eller med Mille Markovic. På Webbs och Kinos bandinspelningar saknas Sevos röst. Milan Sevo har inte heller skrivit under det juridiska avtal som slöts mellan parterna för att visa att ärendet var avslutat, trots att hans namn nämns i dokumentet som publicerats i Webbs bok Livvakten.253 I själva verket tycks Sevo ha varit högst marginellt inblandad i Lettströmaffären, om han överhuvudtaget hade med saken att göra. Men blotta nämnandet av hans namn bidrog till att förstora skandalen. Webb var ju helt okänd för allmänheten, medan Sevo var så beryktad att han blivit föremål för en biografi, i vilken han framställs som en svensk motsvarighet till filmvärldens Don Corleone. (Ironiskt nog publicerade Daniel Webb en debattartikel i Aftonbladet den 2 mars 2011, i vilken han anklagade polis och media för att ha skapat en kriminell myt om hans vän Milan Sevo: “Visst säljer tidningarna lösnummer när ordet GUDFADER står över hela löpsedeln.”254

Anders Lettström var inte den ende “kungavän” som förebråddes för att ha haft samröre med kriminella. Carl Adam “Noppe” Lewenhaupt och Anders “Aje” Philipson anklagades i en artikel i Aftonbladet för att ha ljugit när de nekade till att ha deltagit i ett möte med Daniel Webb på Noppes bar “när Markovics bilder presenterades”255 Philipson anmälde via ombud Aftonbladet till Pressens Opinionsnämnd (PON) och fick tidningen fälld för att ha brutit mot god publicistisk sed:

 

Trots att Aftonbladets källor inte kunde redovisas av källskyddsskäl påstod tidningen utan reservationer att Anders Philipson deltagit i en förhandling med maffian och i efterhand försökte dölja sin medverkan genom att ljuga. Därmed överskred tidningen gränsen för det som är pressetiskt acceptabelt och förorsakade Philipson en oförsvarlig publicitetsskada.256

 

Anders Philipson köpte en helsida i Svenska Dagbladet och lät publicera PON:S beslut.257 Jan Helin, Aftonbladets chefredaktör, kontrade med att dagen därpå publicera en egen annons i Svenska Dagbladet. Här presenterade Helin vad han menade var belägg för att Webb talat sanning om mötet på Noppes bar. Helin skrev också ett inlägg på sin chefredaktörsblogg, där han gjorde gällande att Philipson sökte göra äpple till päron på köpt annonsutrymme. Chefredaktören avlutade inlägget med ett medieråd: “När du trampat i klaveret – stå still. Svara på frågor. Ljug inte.”258 Jan Helin har sedan januari 2012 vid flera tillfällen kontaktats via telefon och e-post med frågor om Aftonbladets rapportering om Lettströmaffären. Han har inte svarat.259

Daniel Webbs version av vad som hände när han träffade Anders Lettström på Noppes bar har ändrats ett par gånger. I första versionen var bland andra Lewenhaupt och Philipson närvarande; Webb uppger sig ha ätit middag med dem.260 Den uppgiften har Webb senare, i sin egen biografi, ändrat till att han samtalade med Lettström på gatan utanför Noppes och endast hälsade på Lewenhaupt och Philipson, som skall ha befunnit sig i baren då han anlände.261

Av efterforskningar framgår att åtskilliga personer som faktiskt var närvarande i baren då Webb anlände kan intyga att varken Lewenhaupt eller Philipson var där.262 Via Anders Johansson har Webb upprepade gånger kontaktats för att ges möjlighet att förklara varför han har lämnat motstridiga och felaktiga uppgifter om händelser och personer, men utan resultat.263

För Nuri Kino slutade historien med en lika plötslig som oväntad antiklimax. Den 26 juli fick han ett e-postmeddelande från avsändaren “Din Värsta Mardröm”. Enligt Kino var det sänt från en icke spårbar lP-adress. Avsändaren hävdade att han av en anonym källa erhållit bevis på att Kino och hans vänner ljugit och ägnat sig åt grov brottslig verksamhet. Mejlet avslutades med krav på att Kino skulle gå ut i riksmedia och förklara varför han förfalskat sanningen samt att han omedelbart skulle upphöra med sin smutskastning. Händelsen blev känd tre månader senare, när innehållet i Kinos dator kopierades över på USB-minnen av en okänd gärningsman och spreds anonymt till nyhetsredaktioner och andra, däribland till Anders Lettström, som lämnade över materialet till polisen. Några dagar efter det att Expressen publicerat en artikel om dataintrånget fick även en av denna boks författare, Desiree Ahokas Schein, två USB-minnen med posten, vilka hon översände till Rikskriminalpolisen i Stockholm i början av november 2011.264 Samtidigt som materialet offentliggjordes lät Kino Aftonbladet publicera “mardröms-mejlet”. Enligt kvällstidningens anonyma källor fanns det ett intressant samband: efter det att Kino och hans vänner i slutet av juli “konfronterade kungavännerna dröjde det inte många timmar innan första hotet dök upp.”265

 

Själv kommenterade inte Kino mejlet, Trots undersökningar har det inte gått att finna några offentliga uttalanden från hans sida. Kino tycks inte heller ha polisanmält saken, vilket är anmärkningsvärt med tanke på hotets natur. Det normala förfarandet, när man erhåller dylika brev, är att man lämnar över ärendet till polismyndigheterna. Kinos påstående att Säpo utredde händelsen går svårligen att kontrollera, eftersom Säpo inte ger kommentarer. Än märkligare är att USB-minnet med stulen information från Nuri Kinos dator visade sig innehålla ett Word-dokument med hotbrevets text. Dokumentet sparades den 26 juli 2011 kl. 19:15:18. Nuri Kino mottog mejlet samma dag klockan 20:23:15.266

Hur har texten till hotbrevet kunnat finnas i Kinos dator mer än en timme innan det sändes till honom? Kino ombads besvara frågan. Den 1 augusti 2012 anlände ett mejl från honom, via förlägga- ren Annika Bladh, i vilket han gör gällande att dokumentet ifråga är förfalskat, “egenjusterat av någon så att det passar den personens agenda”.267 Kino ombads i mitten av augusti, via förläggaren, att komma med förtydliganden, framför allt rörande ärendenummer samt kontaktuppgifter till de poliser och personer på Säpo som utreder eller har utrett ärendet, allt i syfte att göra det möjligt att verifiera hans version av händelseförloppet. Något svar har i skrivande stund (mitten av september 2012) inte inkommit. Den 19 september inkom ett kryptiskt svar via e-post från Annika Bladh till Dick Harrison: “Då din medförfattare var delaktig i händelseförloppet släpper vi självklart inget material till er.” Arbetet på Nuri Kinos dokumentär om Daniel Webb stoppades omgående när dataintrånget blev känt. Inga offentliga förklaringar från Kino, Fladenfilm eller SVT har getts.

 

 

Källa:

© 2012 Dick Harrison och Desiree A. Schein, Från en säker källa…, ICA bokförlag, Stockholm.
Tryck: ScandBook i Falun, 2012